Livet är så kort och just nu rullar det som en galen bol och vill inte sluta...
Man får vara upp tidigt om morgnarna för att hinna allt som ska göras under dagens
lopp. Och sen, andas man djupt för varje tanke som kommer in i huvudet och gnäller
till sig själv "hur kan jag för fan glömma hämta flickan!"-sen börjar man skratta åt sig
själv när telefonen ringer och hon ville till kompisen och hon är redan där.
Ibland känns det väldig konstigt att det dyker upp underbara saker när du sist tänker
på det. Det är ljuvligt med kompisar! Jag kan nog inte leva utan dom, tyvärr!
Nu när jag började med praktiken hem ifrån så livet hade blivit mer enklare. I för sig
jag blivit mer mamma till Rosie. Vi har mer tid ägnat åt varandra och det tycker jag
världans härligt att jag kan nästan gråta.
Livet i Belgien är annorlunda än jag väntade mig. I Sverige var jag en Fillippinsk tjej och
här i Belgien är jag en Svensk kvinna. Hahahaha, jam skratta Du, minsann! Hehehe för det gör jag. Jag bjuder på det.
Så svårt att jämföra...förstås längtar jag till Sverige och min Lille Daniel, fast han är så stor nu att
de går inte mer kalla honom lille...Men jag kom ihåg hur självständig är han och hur han kämpar
för att få vad han vill...hahahah! Rakaren är så intelligent at man kan knappt ikapp han när det gäller vetenskapliga diskussioner...man får ha huvudet på axlar med han...
Sukkk...ska snart åka hem dit...med Rosie och ser fram emot bo hos mamma
Anita och Pappa Claes...
No comments:
Post a Comment